Att sitta sina skinkor trötta

Sista dagen i Huanchaco stöter jag på det australiensiska paret från vandringen några dagar tidigare. Bussen ska avgå kvart i midnatt men anländer till bussterminalen först två timmar senare, vilket innebär totalt tre timmars väntan. Något sömniga och med begynnande träsmak i baken staplar vi in i bussen kvart i två på natten.
Vi reser norrut längs kusten i tolv timmar påmotorvägen Panamericana. Med icke desto mindre träsmak  kliver vi av strax efter lunchtid i Tumbes, en smutsig och ogästvänlig plats som är sista staden innan Perus norra gräns mot Ecuador. En timme senare är vi på en ny buss vidare norrut. Att korsa gränsen tar med alla formaliteter en halv evighet. Eftermiddagssolen bränner i naken när vi väntar på att få våra pass stämplade.

Det börjar skymma. Vi färdas på Ecuadors södra landsbygd. Från skymning blir det mörkt ganska snabbt. Vi hinner se bananplantager och dammiga småorter passera utanför fönstret. Chauffören tycks försöka slå någon slags rekord i vårdslösa omkörningar. Meningslösheten i hans körstil är oändlig. Efter att ha passerat sisådär sju-åtta långsamma schabrak till lastbilar, tvingas han ändå stanna för att någon står och vinkar vid vägkanten och vill åka med. Busshållplatserna är till synes helt godtyckliga. De slöa fordonen vi nyss kört om passerar oss återigen, och så håller det på.
Vid tiotiden når vi fram till ett vandrarhem i den ruffiga jättestaden Guayaquil på Ecuadors sydvästkust. Av de tjugofyra timmar som vi nyss tillryggalagt har vi varit i sittande ställning i tjugotvå. Det är alltså med en viss lättnad i sinnet vi kan övergå till ryggläge..

Jag sover intensivt i elva timmar utan att vakna en sekund. Jag kliver upp och käkar den frukost som ingår, det vanliga vita energibefriade rostade brödet med smör och sylt eller marmelad, en kopp te och ett glas juice. Traditionen är sådan, det är bara att vänja sig.
Guayaquil är inget ställe man vill hänga i mer än nödvändigt, en vidsträckt, smutsig hamnstad på tre miljoner invånare. Efter frukost, eller rättare sagt, vid lunchtid, hoppar jag på en buss mot kusten. Den varma surfen hägrar igen. Jag når bad- och surforten Montañita sent på eftermiddagen och välkomnas inte direkt av en överväldigande charmig stämning. Stället är allt annat än pitoreskt, fullt med solbadande (läs: kräftröda) människor. Vågorna är små och osurfbara, priserna turistiskt dumhöga, stånden fulla med krimskrams och jag avskyr det. Det är som i Thailand, fast utan de låga priserna, gästfriheten och den paradislika naturen. Nästa dag sitter jag i ett nytt busssäte, på väg till Guayaquil igen.

Tillbaka på samma vandrarhem i Guayaquil möter jag paret från Cairns, Australien igen, som nu bör tillägnas en kort presentation. Skip är en tunnhårig, senig man på fyrtiosju fyllda, läkare och naturälskare. Han har alltid mycket nära till skratt. Hans äkta hälft Louise är sexton år yngre, forskare vid Stora Barriärrevet. Återigen sammanfaller våra planer, och vi beger oss följande kväll till ännu en busstation för att krypa till kojs i ännu en nattbuss. Denna gång bär det av norrut längs den ecuadorianska ryggraden Anderna, upp till huvudstaden Quito.

Quito är vackert beläget mellan bergen på dryga 2800 meter över havet. Den höga höjden besvärar mig dock inte denna gång. Det är en huvudstad med många sidor, huvudsakligen indelad i två sektorer, Nya och Gamla staden. Den gamla delen är sprängfylld med gamla katedraler, imponerande torg, palatsliknande byggnader och andra skrytbyggen. Lite får jag känslan att ”har man sett en, har man sett alla” när jag två dagar efter ankomst i Quito vandrar omkring och knäpper av min kamera lite här och där i Gamla Stan.

Känslan att vilja stanna upp och ta det lugnt några dagar når mig med full kraft. De sista dagarnas intensiva bussåkande har tagit på krafterna. Ecuador vimlar av fantastiska naturupplevelser och attraktioner, men likväl beslutar jag mig för att göra mig hemmastadd i mitt ytterst förtjänstfulla vandrarhem Blå Huset.

Det råder ibland en viss tävlan backpackers sinsemellan, om än en outtalad sådan. Tävlingen går ut på att se så många saker och göra så många aktiviteter man kan på så kort tid som möjligt. Varje ny stad eller land ska fyllas med dessa göromål. Ibland kan man fundera över hur mycket alla dessa aktiviteter berikar ens resande. Sannolikt är det ett faktum att det simpla i att bara vara på en ny plats med nya människor är rejält underskattat.

Under första veckan i december råder festivalstämning i Quito. Femte eller sjätte december (det är något omtvistat) är datumet för stadens grundande. Detta hade jag inte någon som helst aning om när jag beslutade mig för att pallra mig dit. Gatorna sjuder av  aktivitet, på kvällarna samlas folk vid torgen för att spontandansa som vettvillingar till lokala musikala liveakter. (För tjuren) grymma tjurfäktningar hålls dagligen med lokala förmågor samt med influgna tjurfäktare från Spanien och Mexiko. Hela veckan håller de igång på Plaza de Toros, Tjurtorget inför en fanatisk publik.

Sju dagar och nätter senare ångrar jag inte att jag stiftat närmare bekantskap med Ecuadors huvudstad.
Festligheterna kulminerar på fredagen och lördagen, som just i år råkar sammanfalla med den femte och sjätte december. Torgen kokar, pubarna är sprängfyllda, nattklubbsgolven gungar . Lokalbefolkning blandas upp med turister som hoppar med bäst de kan och i virrvarret står en glasögonprydd man på åttionånting och beskådar allting medan han belåtet sippar på sin Scotch.

Jag hinner även med att lira skjortan av ett par bollspelande ynglingar, ta mig ett par joggingturer i en av de enorma stadsparkerna samt balansera ett ägg på en spik på ekvatorn, som befinner sig 25 kilometer från staden innan jag säger adjö till Quito.

I böljan igen

Anländer till Trujillo i tidig morgonstund efter en lång natt nerför de andinska vägarna. En ganska modern stad välkomnar mig, gatorna är betydligt renare än Huaraz diton och ”armeringsjärnshusen” är få till antalet. Mitt mål är dock havet, vilket innebär att jag stuvar in mig och mina ryggsäckar i en redan proppfull colectivo. Dessa är vanliga i Perus städer. Det är minibussar som plockar upp folk längs en förbestämd rutt i städerna, mot en obetydlig betalning.
En kvart senare, sisådär halv åtta på morgonen, når jag den lilla badorten Huanchaco. Jag checkar in på vandrarhemmet Casa de Suiza, det schweiziska huset och får mig en frukost med ägg och vitt rostat bröd med sylt. Det fyller mig till knappt hälften, men priserna på ortens restauranger får mig inte direkt att rygga tillbaka, så jag lider ingen nöd. Någon schweizare ser jag inte till i huset, men stället är likväl lika pålitligt som ett armandsur från Alperna.

Huanchaco är känt för sina karakteristiska båtar med en form som liknar en sjöhästs. Båtarna är omkring tre meter långa, gjorda av en speciell sorts vass, som torkas och flätas och binds ihop med rep till ett flytkraftigt fiskeredskap. De lokala fiskarna sätter sig sedan i ”sadeln” på sjöhästen, dvs. sätter sig gränsle över, paddlar sedan ut med hjälp av en urholkad, tjock bambustav och sitter sedan timmavis med sina nät utanför där vågorna bryter.

Ryktet säger att den ädla konsten surfing också föddes här, innan ens folk i Polynesien och på Hawaii började rida på stockar längs vågkammarna. Om legenden är sann kan jag inte verifiera, men jag kan såklart inte hålla mig ifrån att gå, eller snarare paddla, i urbefolkningens spår. Vattnet är svalkande, runt femton grader, och jag surfar mig ordentligt trött. Insjuknar i feber och förkylning dagen efter, tillfrisknar därefter igen redan nästa dag. Provar också att rida en sjöhästsbåt, vilket går förvånansvärt bra. Att fånga vågorna är dock betydligt svårare, hästen är bångstyrig, trög i sidled och har svårt att få upp tillräcklig fart för att fånga en våg.
Jag spenderar nästan en vecka i Huanchaco innan jag beger mig vidare.

I urgamla omgivningar

En nattbuss senare befinner jag mig i denna tunna luften flämtandes på dryga 3000 meters höjd i den smutsiga staden Huaraz. Det mesta här kretsar dock kring fot- och armburna aktiviteter, dvs. vandring och klättring. Jag ger mig ut på en vandring i en grupp med nio andra. Eftersom det är första vandringen i Anderna för min del känns det skönt att inte ge sig ut själv. Gruppen består av fem israeler, ett par från Australien samt en tjej och hennes mamma från franska Lyon. Vi har blivit lovade två guider pga. storleken på gruppen, men bara en dyker upp när det väl kommer till kritan. Iväg bär det på slingriga vägar i torra dalgångar, förbi solsvedda betesmarker, småskaliga omoderna jordbruk, röda hus av tegel med armeringsjärnen stickandes ut längs upp på taket. Överallt i dessa uppstickande armeringsjärn, vilket ser fruktansvärt ofärdigt ut och är det antagligen ibland också. Så är i alla fall normen, förmodligen av kostnadsskäl. Vi dyker ner i en dalgång som egentligen är en uttorkad flodbädd, stopp i en liten by för en andra frukost, oförskämt billiga äggmackor med mate de coca, te med cocablad. Dessa ska tydligen hjälpa mot höjdsjuka. Det vetti sjutton det.
Sedan bär det uppåt i en bra stund, vi ser Perus högsta topp Huascaran på avstånd, stolt sticker den snötäckta jätten upp, lite högre och ståtligare än de andra. Ungefär sjuttionio serpentiner senare stannar vi äntligen.
Vandringen börjar på 3700 nånting meter. Inga större stigningar i början, men det är varmt så det förslår och alla klär av sig plagg efter plagg under första timmen. Vi gör upp en rejäl kvällsbrasa, får oss käk och stupar ganska snabbt i våra sovsäckar. Temperaturen sticker ner under nollan under nätterna, så alla är påpälsade till max i sina sovsäckar.

Jag delar tält med en sympatisk israel jag snabbt glömt namnet på, låt oss kalla honom Lior, ett vanligt israeliskt pojknamn. Han är tjugonånting, redan lätt tunnhårig och med, även bland vandrare, osedvanligt seriös utstyrsel, jobbar som säkerhetsvakt i domstol samt som skyddsombud för domaren. Lior berättar om ett system som snuddar vid korruption, med ständiga hotelser mot vittnen och domare. Uppenbarligen har han ett något sånär viktigt jobb, för att uttrycka det milt, i alla fall talar han med stolthet om sitt yrke. Tre veckors semester från jobbet är allt han fått, även om hans mobiltelefon är ständigtpåslagen om något brådskande skulle hända.
Men nu är vi uppe i hjärtat av den peruanska Kordilleran, fjärran från allt vad mobiltäckning heter. Man känner faktiskt sig ganska liten när man står mellan berg som bildats för åtskilliga miljoner år sedan.

Dag två visar sig bli den längsta och tuffaste. Det fina vädret håller i sig, vilket innebär magnifika vyer över glaciära bergssidor och flertalet toppar runt 6000 meter. Under några timmar klättrar stigen upp tusen höjdmeter. Den höga höjden känns inte till en början, men kommer sedan gradvis, ackompanjerad av solens outtröttliga stekande i nacken. En tilltagande huvudvärk stör det annars totalt lugnet som råder här uppe.
Vid 4750 meter passerar vi vandringens högsta punkt och belönar oss själva med lunch och vila medan vi blickar ut över den nya dalgången vi nått fram till. Eftermiddagens vandring ner till tältplatsen är lätt.
Tredje och fjärde dagen är inte väldigt krävande, men en del trötta fötter och skavsår börjar nog dyka upp ändå bland några av deltagarna. Jag klarar mig förhållandevis bra med tanke på att mina vandringskängor inhandlades i Lima knappt två veckor tidigare.
På hemvägen spelas högljud dunkande latinopop i minibussen och jag vill bara komma fram och få mig en bit mat och lite lugn. Jag får som jag vill så småningom.

Oändligt kaos, och dess motsats

Landar i Perus huvudstad Lima den 5 november, en onsdag eftermiddag. En timme senare är jag i en lägenhet i ett av stans finare områden, Miraflores. Lägenheten tillhör Christian Björk, vilket obönhörligen klingar svenskt. Christian är dock född och uppväxt i Lima, men har svenskt påbrå från några generationer bakåt i tiden. Han är en berest och vänlig, musikälskande, äventyrlig 27-åring. Eftersom han studerat på college i USA talar han perfekt engelska.
Storstad är det minsta man kan säga om Lima, som huserar lika många människor som hela Svea rike, och mer därtill. Det är nästan omöjligt att avgöra var den börjar eller slutar, den bara svämmar över alla bräddar åt alla håll. Skillnaden mellan fattig och rik är gigantisk. Att ströva omkring i kvarteren runt Christians lägenhet är som att promenera i vilken europeisk storstad som helst. Sedan finns enorma slumområden där folk bor i hus byggda av drivved, plankor, plåtar, stockar, ja vad helst som de kan hittar.

Lima är inte den säkraste eller mest idylliska av städer. Miraflores är stadsdelen där de flesta turister hamnar. Nytt land, ny valuta, nya människor. Klart det känns skönt att mjuklanda där.

En morgon hänger jag med de lokala surfarna nere vid stranden, precis nedanför det hypermoderna, genomtråkiga shoppingcentret Larcomar. Det är vänliga, prestigelösa killar allihopa, även om deras engelska är nästan lika dålig som min spanska. De vill såklart tjäna en hacka på att hyra ut bräda och våtdräkt till mig, och jag skulle ljuga om jag inte var sugen på att dra på mig våtdräkten och paddla ut i vågorna på stubinen. Enligt vad jag läst mig till på förhand är dock vattnet i huvudstadens omedelbara närhet extremt förorenat, så jag avböjer förslaget.

Efter tre trevliga dagar med Christian väntar en buss norrut. Det tar evigheter innan jag tror mig veta att vi kommit ut ur Lima. Vi färdas genom ett ökenlandskap längs kusten, sanddynor höga som skyskrapor tornar upp sig bredvid oss längs vägen. Ett oräkneligt antal kåkstäder som sprider ut sig upp längs sanddynorna passerar på vägen ut ur Lima. Efter knappt två timmar är jag framme i den ekologiska lilla byn Eco Truly Park. Eco Truly är beläget vid kusten och består av ett antal så kallade trulys, vilket är en slags konformade lerhyddor som huserar byns invånare. Ett trettiotal människor bor här, en del peruaner, en del volontärer och backpackers på tillfälligt besok. Man praktiserar en gren ur hinduismen, Hare Krishna. De är dock inte strikta när det gäller besökare, det är upp till var och en om man vill ta till sig läran och alla dess regler som kan te sig lite märkliga och svåra att greppa när man växt upp i ett västerländskt land. Stämningen är raka motsatsen till Limas högljudda, kaotiska trafik och stressade människor.

Några dagar passerar i lugnets och sökandets tecken. Härliga människor i alla åldrar befolkar byn. Öppenheten och ödmjukheten är total.

Att göra en rånare besviken

Jag har kommit fram till en del ändringar jag vill göra i min resplan på längre sikt, vilket innebär att jag måste ta mig till huvudstaden San Jose igen för att uppsöka ett resekontor. Lite konstigt tycker jag det är att man inte kan göra allt över nätet, men hoppar ändå på en buss från Quepos på söndagseftermiddagen. Efter en del diskuterande med señoritorna på resekontoret lyckas jag få allt klart på fredagen, fyra dagar efter mitt första besök. Den uttänkta rutten åkte snabbt i papperskorgen pga. slutsålda flygavgångar, men konklusionen blir i alla fall färd söderut till Lima, Peru onsdagen efter.
Jag bor några dagar hos Freddy, en lärare i engelska och spanska i utkanterna av staden. Han är tunnhårig och lite småtråkig, född i San Jose men har bott en tid i Staterna, därav hans kunskaper i engelska. När han plockar upp mig på mitt vandrarhem lovar han mig att jag inte kommer att få se en enda turist i kvarteren där han bor. Han har utan tvekan rätt. Inte så mycket av intresse sker i hans del av staden, men det känns ändå kul att vistas bortom alla turistkvarter.
En kväll inträffar dock något mindre lustfyllt. Jag är på väg från mataffären med lite frukt och youghurt, tillbaka till min costa ricanske vän. Efter två minuters promenad kommer en kille, något yngre än mig själv, springandes fram till mig. Hans kamrat väntar ett tjugotalet meter därifrån. Jag förstår direkt vad det är frågan om, han börjar tjattra om mobiltelefoner och dollar, känner på mina fickor, vilka bara är en till antalet. Där finns en ask med motsvarande fyrtio kronor och en av Freddy lånad, tio år gammal, Nokia. Jag räcker över dem båda samt visar påsen med frukt och youghurt, vilken han naturligtvis är fullkomligt likgiltig över. Han verkar uppenbart besviken över sitt byte, men vad ska han göra? Nu är han fast, han kan inte gärna lämna tillbaka den ytterst slitna mobiltelefonen och be om ursäkt för att han varit så påstridig. Han känner återigen på min ficka, jag försäkrar att han fått allt av värde och det enda jag kan erbjuda är några bananer och en liter youghurt med smak av persika. Jag klappar honom på axeln och går med raska steg därifrån, och gör snabbt de femhundra metrarna tillbaka till Freddys hus. Vid det laget ligger antagligen mobilen redan soporna.

Sista dagarna innehåller mestadels biljardspelande och konverserande med amerikaner, tyskar o finländare på mitt vandrarhem. Möter upp för lunch med japanen Yusuke från Quepos en dag, författar-Jerry kommer på besök en annan, lirar fotboll i en enorm park med lokala talanger under en gassande sol en tredje.

Ett besök i helvetet och att ta sig därifrån

Efter ett par dagar i surfen, lunken och kvällarnas hällregn i Dominical, packar jag mina pinaler och styr jag kosan norrut. 44 kilometer skumpig oasfalterad väg, står mellan mig och staden Quepos [kepos]. Jag hoppar på en sk(r)amlig buss och sitter av de, med tanke på avståndet, nästan ofattbara fyra timmarna som resan innebär. Busschaffören stannar ofta och gärna för vem som helst som dyker upp ur skogen av bananplantager och regnskog och viftar med handen för att få åka med. Till sist är bussen packad till bristningsgränsen och vi rullar i makligt tempo genom eftermiddagens obligatoriska spöregn mot Quepos. Vid ett tillfälle passerar vi en ytterst tveksam bro över en flod, som så många andra i Costa Rica, är hemvist för krokodiler. Jag sneglar ut genom fönstret, utan att se bron under oss, så smal är den. Bredvid bron jobbar ett par Ticos med betongfundament till en ny bro, vilket inte direkt gör att jag anförtror den gamla mer.
I Quepos ramlar jag in på Wide Mouth Frog Backpackers, vilket omgärdas av ordentliga murar med taggtråd ovanpå. Inte direkt en välkomnande gest, men så är fallet runt de flesta fastigheter av någonsånär dignitet i Costa Rica har jag märkt. Det finns antagligen en anledning.

Vandrarhemmet Grodan med den breda munnen visar sig vara ett hyvens tillhåll, med en salig blandning av halvskumma, sunkiga typer i smutsiga kläder (så kallade backpackers) från världens (nåja) alla hörn. Jag träffar en amerikansk författare vid namn Jerry, som jag och Nick tidigare stiftat bekantskap med under djungel- och vulkanturen veckan före. Han är en långhårig, lätt svettig, 41-åring från delstaten Idaho. Intressant och rättfram, ödmjuk och frikostig i sitt sätt att dela med sig av sig själv och sina erfarenheter.

Efter några dagars solbadande i Quepos och surfande vid den närliggande paradisstranden utanför nationalparken Manuel Antonio, skjuts jag totalt i sank av någon slags matförgiftning. Får aldrig riktig koll på dess ursprung, men i vilket fall utspelas ett brutalt krig i mina magtrakter under några dagar, innan jag får krafter igen. Att bli sjuk när man reser är inte direkt något man planerar in eller bestämmer sig för, det bara händer. Utan att överdriva är det mentalt jobbigt på ett helt annat plan än när man råkar insjukna hemmavid. Jag tappar nästan helt aptiten och känner mig allmänt svag, inte minst fysiskt. Om man ska se det positivt har jag dock valt ett ganska bra ställe att vara sjuk på, med trevligt folk omkring mig, tillgång till svalkande pool, säng och gratis frukost.

Jag blir sakta bättre, och underbart är bara förnamnet när jag åter kan simma, springa, spela fotboll, surfa och inte minst äta mina sedvanligt oproportionella mängder mat igen.

Till sist besöker jag nationalparken Manuel Antonio med dess fotografiskt perfekta vita stränder och omfattande djur- och fågelliv. Det är lätt att luras att man hamnat på en öde thailändsk strand, men skenet bedrar. I vilket fall kan jag nu betrakta området som avklarat. På vägen tillbaka från parken dyker jag på en rumskamrat från vandrarhemmet, japanen Yusuke. Jag trycker i mig några mackor och vi surfar tillsammans under stekande sol i flera timmar, och jag är oändligt tacksam att mina dagar i sjuksängen definitivt är över.

Våtare dagar

Några dagar till passerar, med hårresande rafting (forsränning), canopy (man svischar fram, hängandes fastselad, på vajrar mellan trädkronorna högt över marken i regnskogen) och badande i naturliga varma källor. Det finns mycket att bränna sina surt förvärvade slantar, Colones, på. Vi bor några dagar i en stad nära en vulkan, som dock inte har haft ett utbrott på femtio år (och kan betraktas som ”säker” )
Nick flyger tillbaka till London efter två intensiva veckor, jag stannar.

Befinner mig nu i en den lilla byn Dominical på centrala Stilla havskusten. Stället var länge oupptäckt för utlänningar tills för trettio år sedan då några surfare upptäckte dess potential. Besvärligheten med att ta sig hit har besparat byn från massinvasion av turister, även om ”till-salu”-skyltar för landområden längs vägen hit har börjat poppa upp.
Min första session i Stilla havsvågorna är också avklarad. I spöregn. Men ett underbart och varmt sådant vars betydelse försvinner så fort man äntrar vattnet. Man ska ju ändå bli blöt.
Också en härlig känsla att, till skillnad från norska och svenska vatten, slippa dra på sig en tjock tung våtdräkt, skor, handskar och huva. Här greppar man brädan, låser dörren noga efter sig, gömmer nyckeln och springer de tio meterna ner till stranden, redo att brottas med havet.

Rapport från en bananrepublik

Dryga två veckors resande i Costa Rica har passerat. Ett land utan någon armé och som har kallats ”Centralamerikas Schweiz” för sin politiska stabilitet jämfört med sina grannar. Till ytan är man inte större än Danmark men ack så mycket vackert det finns på denna landbit. Costa Rica är ett av de länder i världen begåvat med två fina havskuster. Stilla Havet och det karibiska ditot ramar in landet tillsammans med Nicaragua i norr och Panama i söder.

Huvudstaden San Jose ligger uppe på högplatån mitt i landet och tjänar som spindeln i landets transportnät. Otaliga amerikanska snabbmatskedjor radar upp sig längs huvudgatan Avenida Central och trängs med inhemska försök till efterapningar. Strövar man bara iväg några minuter från huvudgatan kan man dock hitta intressanta kineshak sida vid sida med tokbilliga costa ricanska specialiteter. En av dessa är ”gallo pinto”, ris och bönor i någonslags salsasås, som serveras oavsett tid på dygnet.

Ett par tre dagar går och jag har sovit av mig tidsskillnaden, -8 timmar från Sverige, och det är dags att lämna denna ganska ordinära huvudstad.
Efter att ha föreställt oss skraltiga bussar på dåliga vägar får vi en smärre chock när vi sätter oss i en a/c-utrustad Scania och sätter av nerför backarna från centralplatån, på en högst godkänd asfalterad vägbana. ”Vi”, är jag och Nick, en rolig kille från London som jag träffat första kvällen på hostelet. Nick är lång och tunnhårig, lite lätt leende och med framåtanda i sinnet. Ser ganska genomsnittligt brittisk ut. Efter att ha mött nästan uteslutande amerikaner på vårt boende i San Jose känner vi oss som två européer redo att representera vår del av världen.

Att resa med de lokala bussarna i landet är en upplevelse för alla sinnen och dessutom skonsamt för en plånboken. Så fort man lämnat den värsta sylten av trafik bakom sig öppnar sig fantastiska landskap. Man tänker ”f-n, vad rätt detta känns, aldrig mer tillbaka till storstaden!”. Till synes oändligt täta regnskogar visar sig medan vi rullar ner mot Karibiska kusten på den fjärde dagen. Bananplantager rullar upp sig som gröna ryamattor sida vid sida om vägen. Plötsligt dyker annanas- och blomsterodlingar upp. Tiotals gamar svävar omkring högt, högt uppe över regnskogen i jakt på nästa byte.
Vi byter buss i Cariari, en stad utan något större uttryck, så när som på några lokala småglin som lirar fotboll på en tuvig gräsplätt utanför deras skola. Så drar vi en lättnadens suck, för nu får vi vår utlovade skrammelbuss som vi förväntat oss. Glöm allt vad air-condition, komfort och vägstandard heter. Chauffören svettas ymnigt, hans fina vita skjorta med bussbolagets emblem tryckt frampå klibbar fast som ett väl slickat frimärke på ryggen.
Vi färdas genom ett lantligt och gemytligt landskap. Lokalbefolkningen ska precis som vi till en plats på norra karibiska kusten, Tortuguero. Att ta sig dit från Cariari innebär 1,5 tim på grusväg och därefter med båt längs en flod ungefär lika lång tid.

Tortuguero är en speciell liten by och dessutom en nationalpark med samma namn. Eftersom det endast går att ta sig hit med båt (eller flyg om man vill landa på stranden) finns här varken bilar, bussar eller McDonald’s. Man går på fem-tio minuter från ena änden av byn till den andra. Allting går ganska långsamt. Det beror dels på en tryckande, fuktig hetta, som följs av att himlen öppnar sig för skyfall under seneftermiddag och kväll. Dels beror det på lokalbornas sinnestämning. Skynda långsamt.
Den amerikanska invasionen av landet verkar inte ha nått hit. Vi är de enda gästerna på vårt boende. Det är lågsäsong.
På kvällen ser vi sköldpaddor lägga sina ägg i en grop på stranden. En fantastisk upplevelse. Modern lämnar sedan äggen o beger sig åter hasandes på mage nerför stranden, ut i havet igen. Med vetskapen om att endast 1 av 100 av hennes ungar kommer överleva fåglar, hajar och andra stora fula fiskar på vägen tillbaka till henne till havs.
Morgonen därpå är vi uppe tidigt. Klockan sex är det dags för en tur i kanot på floden,  genom regnskogen. Vi glider fram på spegelblanka vatten ackompanjerat av Howler monkeys som ropar till varandra och pilgiftsgrodor som kväker allt vad de förmår. Det är lätt att missta Tortuguero för Amazonas. Det är en plats utan några egentliga årstider, och med 6000 mm nederbörd per år är det landets regnigaste. Fåglar, grodor, ödlor och kajmaner samsas om vår uppmärksamhet.

Vi lämnar nationalparken och Tortuguero som vi anlände, med båt. Resan på floden längs med karibiska kusten beräknas ta tre timmar. Dessa förvandlas snabbt till fem eftersom bensinen inte räcker hela vägen. Dessutom har det kommit vatten i tanken. Vi får hjälp och påfyllning av kustbevakningen i utbyte mot en stor tonfisk. Vi ser några solbadande krokodiler på strandbankarna, den största på ungefär fem meter!

Tre dagar i turistfällan Puerto Viejo i södra änden av kusten går sedan ganska fort. Det karibiska inflytandet i allmänhet och det rastafari-jamaicanska i synnerhet är stor här. Lite är det en välvårdad image för den gemene amerikanske turisten men under ytan finns ändå något mer. Kvällarnas evige hjälte är så klart Bob Marley.

Kontrasten mellan lokalbornas långsamhet i Tortuguero och souvenirförsäljarna i Puerto Viejo är stor. Ändå känns det bra att ha upplevt båda.

Encounter

Provar funktionalitet.